Leo kom till Bodywork när han var tio år gammal. Hans föräldrar hade inte längre fler alternativ för att få bukt på sin sons ångest och ätstörningar. Den allmänna sjukvården kunde inte hjälpa dem längre och något stöd hur de skulle hantera Leos problem efter sjukhusvistelsen fick de inte. Föräldrarna kände sig maktlösa.

Leo hade haft ett väldigt tufft år. Efter att ha varit inlagd på sjukhus på grund av sina ätstörningar och sitt tvångsbeteende kring måltider och efter att ha missat ett år av sin skolgång var Leo tillbaka i en så kallad “normal “ vardag. Men Leo mådde inte bra. Han hade svårt att äta och led av mycket besvärande ångest som blev tydligare i samband med sina måltider. Hans tankar var för honom väldigt svåra att hantera och maten intogs under uppsikt av både föräldrar och skolpersonal. När Leo blev ensam med sina tankar eller när lugnet infann sig kring honom och han hade möjlighet att tänka och känna blev det svårt och Leo kunde inte hantera situationen.

“Vi hade tänkt att Leo skulle få avkopplande massage så att han kunde lära sig att slappna av. Vi fick så mycket mer än så”

Leo började ett sex månaders förlopp hos mig på Bodywork. Tillsammans fokuserade vi på hans känsloliv. Vi utvecklade ett språk och därav ett sätt för Leo att kunna kommunicera ut sina känslor och tankar. Vi ritade, vi rörde på oss, vi använde oss av kroppsterapi och med bildliga beskrivningar lärde sig Leo att konkretisera det han upplevde så att han kunde hantera situationen utan att bli överväldigad när känslorna och tankarna blev för många.

Leo började med att använda sitt “nya språk” till att bland annat förklara för sina föräldrar hur det kändes inombords och vad som kunde pågå i huvudet på honom.

“Leo fick verktyg för att beskriva sina känslor. Att kunna beskriva och närma sig dem var viktigt för att han skulle kunna må bättre och kunna hantera de jobbiga och konstiga tankarna som rörde sig i hans huvud. Han uppskattade verkligen besöken och såg fram emot tillfällena hos Marie.”

Både Leos föräldrar fick kroppsterapi vilket gav alla tre i familjen en gemensam referenspunkt när de diskuterade och pratade om svåra och utmanande saker.

“Vi vuxna fick för första gången prata med någon om den förfärliga händelsen att tillbringa månader på BUPs vårdavdelning där vi kände oss oerhört maktlösa.
Idag mår Leo bra och kan hantera vardagen jättebra. Minnena lever dock kvar och han minns allt han har varit med om – vårdavdelningen, sjukhus och Barnmedicin.
Efter alla besök inom sjukvården var detta ett underbart alternativ att komma till en person och miljö som inte var sjukvården och som framförallt kunde hjälpa oss.
Vi anser att vi har klarat oss igenom denna svårighet och tittar nu framåt med nya ögon”

Vi tackar Leo och hans familj för att vi får dela detta. Leo heter egentligen något annat.